HV-välten – en omedelbar framgång

Crister Stark vid en tidig version av HV välten

En uppenbarelse som tog form en nyårsnatt. Väderstad tillverkade i mitten av 1970-talet bara styvpinnsladdar och medharvar. Med det var modellprogrammet komplett och vältar fanns inte med.

Orubblig vält gav idé

Vältar hade inte utvecklats tekniskt på mycket lång tid. Det fanns olika drag för fältarbete och transport och att ställa om välten för transport krävde mycket muskler. Sedan följde en riskabel resa med vältsektionerna i ett ringlande, skramlande släptåg till nästa fält.

På VM i plöjning 1976 noterade jag en välttillverkare som demonstrerade hur enkelt det skulle vara att ställa om till transport. Men det var blött efter nattens regn, så välten gick inte att rubba. Jag fick nästan en uppenbarelse i den stunden. Lösningen måste vara att bygga in välten i en ram, ge vältrullarna en elastisk upphängning och fälla ihop den med hydraulik.

Vält med diffbroms

Den följande hösten tog arbetet fart att konstruera efter dessa idéer. Någon form av fjädring krävdes för uppgiften – både för att klara sten, men också som en anpassning till markytan. Här såg Väderstad klassiska gummifjädring dagens ljus – 4 gummistavar inskjutna i en 4-kantsbalk med uppgift att bl.a. dämpa, anpassa mot marken och ta upp stötar. I utvecklingsarbetet gjordes vältringarna vågigare för att bättre kunna hugga tag i sten och trycka ner dem i marken.

En annan tidig idé var att redan vid tillverkningen pressa samman vältpaketen på axeln med fjäderbrickor så att ringarna driver varandra och inte slutar snurra – ungefär som en differentialbroms. 

Rullade i nysnön

På nyårsnatten svetsade jag och min bror Andreas klart de sista detaljerna och i nysnön på planen utanför verkstaden testades den nya skapelsen på nyårsdagen 1977. Väderstad seglade sedan snabbt upp som Europas ledande välttillverkare. I dag har alla märken liknande konstruktion i sina vältar, men få – om ens någon – har gummifjädringar. 

För lantbrukaren var fördelarna mycket tydliga. Omställningen mellan fält och transport gick oerhört mycket fortare och krävde ingen muskelstyrka. Och i fält kunde man köra mycket fortare eftersom vältarna var tyngre och tålde högre hastighet. Det gav mer än fördubblad kapacitet.