Daggmaskarnas grävarbete gör att jorden luftas och dräneras. Dessutom frigörs växtnäring från skörderesterna när de har passerat genom daggmaskarnas mage och tarm. Som odlare gynnar man daggmaskar genom tillförsel av mycket organiskt material och genom skonsam jordbearbetning.
I en normal jord på en växtodlingsgård kan man på ett hektar hitta allt mellan 100 000 och 1 miljon daggmaskar med en samlad vikt på någonstans mellan 100 och 1 000 kilo. Dessa daggmaskar spelar en mycket värdefull roll i jorden när de utför sitt arbete.
Genom sin verksamhet ökar de dräneringen och luftningen av jorden när de öppnar upp kanaler för vatten och luft ner till alven.
Förutom maskarnas effekt på dränering och luftning påverkas också andra markfysikaliska egenskaper i jorden. Antalet porer ökar och jordens skrymdensitet minskar när maskarna gräver sin väg fram genom mörkret i jorden. Det jordbearbetningsarbete som maskarna utför ökar därför avsevärt antalet makroporer (diameter > 0,5 mm) och skapar ett nätverk av kanaler och hålrum i jorden. Detta nätverk kan vara 4000–5000 km långt per hektar och med gångar ner till 2–3 m djup. Gångarna fungerar som ”motorvägar” för rötterna i jorden. På ett år förflyttar daggmaskarna 10-tals ton jord per hektar upp till markytan som exkrementer.
Markbiologin förbättras också eftersom maskarnas aktivitet stimulerar mikroorganismerna och aktivt sprider svampar och bakterier i jordprofilen. Slutligen påverkas också markkemin i jorden eftersom praktiskt taget alla näringsämnens tillgänglighet förbättras när det organiska materialet passerar genom daggmaskarna. Koncentrationen av nitrat är t ex 8 gånger högre i maskens exkrementer jämfört med omgivande jord. Dessa exkrementer från maskarna fungerar som ”lim” mellan jordpartiklar som förbättrar aggregatens stabilitet och markstrukturen.
Daggmaskar är känsliga för många inslag i dagens jordbruk, som bekämpningsmedel och markpackning. Jordbearbetning är ett känsligt ämne eftersom det stör maskarna och förstör deras gångsystem. Detta gäller speciellt i september och oktober under maskarnas reproduktion. Jordbearbetning kan klassificeras efter den skada som den vållar daggmaskarna. Direktsådd < harvning < stubbearbetning < plöjning < jordfräsning.
Plogens effekt på maskarna är ett ofta debatterat ämne. I en studie fann man att plogen förde upp 10 procent av den totala vikten av daggmaskar i jorden till markytan. Där uppe åt fåglar upp ungefär en 1/3, medan 2/3 hittade tillbaka ner i djupet igen innan fåglarna hann fram.
För att gynna daggmaskarna måste man se till att utfodra dem regelbundet. Det bästa sättet att göra detta på, är att ha vall med klöver och gräs i växtföljden. Vad som helst som ökar det organiska materialet i jorden är emellertid positivt för daggmaskpopulationen. Gröngödsling och mellangrödor är därför utmärkt maskmat.
På bara ett år med aktivt trädesbruk med en vall bestående av klöver och gräs i stället för höstvete, kan man öka antalet daggmaskar med 100 procent i följande gröda. Daggmaskar är således en bra fingervisning på jordens bördighet. Om daggmaskarna trivs så kommer också grödorna att göra det.
Alv = Alven är den del av jordprofilen som kommer direkt under matjorden och som ofta är opåverkad av normal jordbearbetning till plogdjup, men som ibland bearbetas när man alvluckrar. Gränsen mellan matjord och alv är ofta tydligt markerad i plöjd jord av en plogsula där plogspetsar och slirande däck har packat jorden.
Porer = markens porer syftar på de hålrum, kanaler och sprickor som antingen är fyllda med vatten eller luft beroende på markens aktuella vattenhalt.
Skrymdensitet = skrymdensitet kallas också volymvikt och syftar på jordens vikt i förhållande till volymen, inklusive luftfyllda mellanrum, sedan jorden torkats till 105 °C.
Exkrementer = avföring/spillning från mag-tarmkanalen som i daggmaskarnas fall ofta syns som små högar runt daggmaskgångens öppning mot markytan.
Nitrat = växter tar normalt upp huvuddelen av sitt kvävebehov som nitrat, NO3–, som är en kväveform som finns både i marken men också i mineralgödselmedel. I marken bildas nitrat när specialiserade bakterier omvandlar ammonium, NH4+, via nitrit, NO2–, till nitrat. Processen kallas nitrifikation.
